Ja, det blev visst som jag misstänkte i mitt förra inlägg. Gissade dagar låg nära, men inte nära nog. 

Lilla fröken i magen ville inte vänta längre.

Ebba Linnéa Palm, 48cm lång och 3270g tung, kom torsdag 19 juni 2014.

Förlossningen var i princip ett långt skrik från min sida. Jag var verkligen inte redo att föda just där och då, efter flera veckor av jobbiga förvärkar och därmed brist på sömn. Och just den dagen var jag tröttare än nånsin. Så kroppen ville liksom inte. Ändå var det precis vad JAG ville.

Jag kom in till förlossningen torsdag morgon för att få hjälp med sömnen, blev hemskickad runt lunch med förklaringen att jag får stå ut med förvärkarna. Men dom gjorde en hinnsvepning så att det förhoppningsvis kanske kunde komma igång nåt under helgen, men det tvivlade dom tydligen på just då.. 

Jag hade knappt kommit hem (typ 5 minuter) förrän jag kände att nåt hänt. Hemma satt jag sen och kände oregelbundna värkar bli ondare och ondare. Ringde in redan klockan 13:00 och sa precis så, att jag tror det redan händer nåt. Klockan 15:45 ringde jag igen och sa att nu kommer vi in. Två timmar senare var lilltjejen ute.

Nu mår jag bäst i världen! (förutom mellan benen HAHA, hoppas det inte var för magstarkt..)

Nu lägger jag upp en "Gissa födelsedag!"-tråd här, precis som inför Hugos födelse, bara för att se om det finns NÅGON som vågar gissa på förlossningsdatum!? Men först vill jag nog berätta utgångsläget:

Jag fick ju redan tidigt i graviditeten starka sammandragningar som ibland fått mig att undra om det kanske kommer en tidig bebis? Men de har ju alltid såklart klingat av..

Lite extra intressant blev det dock natten 29-30 maj. Sent på torsdagskvällen fick jag nämligen magsjuka. Slutade dock må dåligt av det redan några timmar senare, men då hade livmodern redan blivit uppretad och jag hade ont och åkte in på förlossningen ca 03 på natten. Det konstaterades under kommande timmar att livmodertappen börjat mjukna och förkortats och att jag öppnat mig 3-4cm. Det är tydligen vanligt för omföderskor att öppna sig flera veckor innan förlossning, men pga magsjukan trodde man att en förlossning redan börjat triggats igång och att det skulle bli bebis innan juni. Som ni märker hade man fel. :)

Men när jag åkte hem hade jag ändå fått höra att den här bebisen är nog inte mer än en vecka bort. Det har nu gått TVÅ veckor - fel igen med andra ord... Men sammandragningarna har varit värre dessa två veckor så ja, det kan hända vilken dag som helst frånochmed imorn och 6 veckor framåt. Dock tvivlar jag på att vi hinner in i juli.. 

Kan ju passa på att berätta att allt för övrigt har varit bra under graviditeten, förutom då dessa sammandragningar som nuförtiden håller mig vaken om nätterna. Besvärliga foglossningsdagar går däremot att räkna på en hand denna graviditet, halleluja!! Irriterande halsbränna vid läggdags har dykt upp senaste veckorna, men avhjälps på några sekunder med lite gaviscon. Jag har bara gått upp 4kg(!!), så jag kan verkligen inte påstå att jag är stor och tung.

8 juli är mitt officiella förlossningsdatum, 25 dagar har jag alltså kvar om man ska lita på ultaljudet från vecka 18. Enligt egen beräkning bör det istället vara 19 dagar kvar. MEN, ska vi nu börja gissa lite så ser min gissning ut såhär:

Vad tror Ni?

(p.s: bebisen uppskattades väga ca 2300g vid tillväxtUL 30maj, dvs vecka 34+2)

Jag är mitt i graviditetsvecka 28 och lever livet. I magen är det också någon som verkligen lever runt, kommer inte ihåg att Hugo kändes såhär livlig. Det är gymnastikpass flera timmar i sträck på kvällarna. Kommer vi att få en kvällspigg bebis tro?

Vi var in på KappAhl igår, och precis som alltid nuförtiden så blev jag överförtjust i alla små flickkläder som finns. Om vi får en flicka så är mitt konto j*vligt illa ute med andra ord. :) Även om vi kollat upp könet så kan jag inte riktigt lita på det. Så istället säger jag "blomman". Det låter feminint, kanske, men det bara blev så. Och jag kan inte säga "hen", det låter alldeles för opersonligt. Hugo var "plutten" medan han låg i magen, Love blev "min lilla fjäril" och nu är det "blomman" som sparkar och slåss där inne. :)

Magen växer, men är inte så värst stor tycker jag. Jag ser nog större ut än vad jag är, i vissa kläder. Därför försöker jag oftast ha tighta tröjor, ser bättre ut då faktiskt. Finns dom som börjar få det jobbigt med magvikten den här tiden i graviditeten, själv har jag inga som helst problem med det. Och jag ligger gärna och sover med magen snett ner i madrassen och övre benet uppdraget, så än är den inte ivägen. :)

Något som däremot ofta gör sig påmint med sitt obehag är sammandragningarna. Senaste två veckorna har jag vissa dagar fått massor under hela dygnet, och de är inte särskilt bekväma. Alltså, de gör ju såklart inte ont eller så - men jag måste oftast stanna upp med det jag gör. T.ex så har jag många gånger behövt stanna och stå still bara på väg ut till bilen. Ser säkert skitdumt ut haha. På väg till dagis kan jag hinna få 3 stycken fastän det bara är några minuters gångväg. Att jogga kan jag alltså glömma från och med nu, fast jag har inget behov av det ändå - ser säkert skitdumt ut det också. :)

Sån här frekvens och intensitet hade inte sammandragningarna när jag väntade Hugo, varken såhär tidigt eller senare om jag minns rätt? Men ja, det är skojigt att jämföra..

Ja, annars är då allt bra med oss. Jobb, plugg och dagis hela dagarna fram till midsommar. Sen tar vi semester och väntar på bebis. ;)

ciao.

Nej, rubriken refererar INTE till min vikt! Nej huvva, däremot har midjemåttet nu nått tresiffrigt. Japp, nu är jag typ lika tjock som på Hugos förlossningsdag. Haha Jösses, var ska detta sluta? Visserligen två graviditeter senare, men ändåå!! :S Just nu tänker jag såhär, att jag får skylla mig själv som inte tightat upp magen mellan graviditeterna.. Jag brydde mig inte om att gå ner i vikt alls efter förra förlossningen, så hela jag är ju större än nånsin tidigare.

Jo, jag känner ju såklart att jag är tyngre denna gång - jag blir liksom otymplig, osmidig och obekväm med mig själv. Men jag gillar magen. Ja, jag må sucka när jag ser mig i spegeln, men när jag ser magen så ler jag. Den har blivit rund och fin. Och alla sparkar och volter som jag förr tyckt varit så äckligt, är nu det bästa av allt. Att få känna hur h*n gymnastiserar i magen ger samma lättnad varje gång. Kanske inte så förvånande men ändå.. ;)

Jag kan nu då visserligen även bli mer och fortare orolig än förr, för minsta lilla, t.ex om jag INTE känner nåt på ett tag. Och så funderar jag "Ska jag ringa nu, eller... näe, ska jag vänta lite till kanske? ..men man ska ju inte vänta för länge..." Ja, typ så. :S Men det är inte alls ofta jag tänker så. Mestadels är jag bara en enda stor lyckobubbla. :)

För övrigt så är allt bara bra förutom foglossningsproblemen som börjat dyka upp på nätterna, men de försvinner lika fort när jag kliver upp. Inget att behöva klaga på med andra ord. Härligt.

15 veckor kvar, heja heja! :)

 < magen vecka 26

(Ingen mening att ta kort egentligen, för kameran ljuger som sjutton! På bild ser magen liten ut, men om man vet hur stor rumpa jag har så förstår man att magen också är stor eftersom den putar ut lika mycket.) 

Det är bara två veckor sedan vi avslöjade oss på facebook, att i sommar blir vi fler i lilla familjen! :) Facebook är bra när man vill nå alla man känner samtidigt, innan dess visste bara familjen. Det var en svår sak att få ut, med tanke på vad som hände med vår älskade Love som togs ifrån oss för ett år sedan. Så jag hann nästan nå så långt som graviditetsvecka 22 innan vi vågade låta folk få veta denna gång.

Detta är en graviditet som såklart inte på något sätt kan ersätta Love, emellertid är det ändå tack vare honom - och såklart Hugo - som vi känner att vi såklart vill ha fler barn. Den kärlek man känner för sitt barn är störst i världen, och den kärleken vill vi ha mer av. Och trots sorgen kan vi nu vara lyckliga över denna graviditet och längta till sommaren! Givetvis kommer saknaden tillbaka, det är svårt att veta att man fattas ett barn som skulle ha varit här hos oss nu. Men jag är lättad över att åter igen kunna känna glädje, kärlek, lycka, förväntan osv. Det är ju bara positivt.

Graviditeten i sig, fysiskt sett, började dock tyvärr inte alls bra. Första 20 veckorna var jag en zombie (som man kanske kommer ihåg från mina inlägg?). Alltså, tänk när jag äntligen insåg vad den kroniska tröttheten under hösten berodde på!!! Jag höll ju först på att bli tokig, trodde att jag var allvarligt sjuk eller nåt. Och tro mig, jag tänkte både en och två gånger att jag kunde vara gravid, men stickan visade minsann inget streck när jag testade mig. Men så kände jag en dag att, det GÅR inte att ta miste på den där känslan - det MÅSTE ju vara som jag tyckt mig ana i flera veckor.. Och javisst, på ett tidigt ultraljud (i graviditetsvecka 12) bekräftades en levande graviditet. :) 

Nu har några veckor gått sedan tröttheten försvann, och jag kan äntligen trivas i min graviditet. Men nu får jag ju såklart andra besvär istället, vissa mer hanterbara än andra haha. Dock är foglossningen snäll med mig än så länge. Bara EN dag som varit besvärlig - men då hade jag dragit barnvagn flera timmar i sträck, så blev inte förvånad. Men jag var helt bra igen dagen efter, härligt! :)

Nu när nyheten är ute så lär det kanske ibland dyka in något rent graviditetsinlägg - som vanligt främst för att jag själv ska kunna se tillbaka, men givetvis även för den nyfikne som vill hålla lite koll. ;) 

ciao.