Jag tänkte gå och lägga mig igen efter att Mannen och Hugo åkt imorse, men pluggade några timmar istället. Men kl 10 gick ögonen i kors så jag sov ett par timmar. Sedan pluggade jag parallellt med att göra diverse husliga uppgifter tills klockan närmade sig 15:00. Då skulle vi nämligen på begravningsbyrån. Usch, bara själva ordet är jobbigt.

Men det är först när vi sitter där som det verkligen går upp för mig: Vårt barn ska begravas. Och med ens gör det så ont i hjärtat att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men jag håller känslorna och tårarna inom mig och rör inte en fena. En kvart senare går vi ut därifrån och då är allt klart. Bara sådär. Nu tar begravningsbyrån hand om resten, och vi behöver inte tänka på nånting mer. Det känns overkligt, och hemskt. Som om vi avslutar ett kapitel. Ett kapitel som aldrig hann börja. Kanske är det därför jag inte förstår det..

Mitt liv är trasigt. Den bit som skulle gjort oss till en familj på fyra fattas.

Jag har haft äran att föda två fina barn, men ett av dem fick inte stanna hos mig.

Min lilla fjäril flög iväg innan vi hann träffas, men jag fick se honom. Så fin han var.

Nu lever man i en bubbla. Vissa saker gör man per automatik, andra saker gör man inte alls.

Man ler och man gråter, men man känner inte skillnaden. Från och med nu tar man ett steg i taget.

Det är tur vi har Hugo, vår fina älskling, som påminner oss om livet.

Tar paus i pluggandet och lägger upp två magbilder med två månaders mellanrum.

Ja nu är det snart bara 15 veckor kvar av denna graviditet som hittills gått rätt så fort faktiskt, tycker jag.

Och det bästa av allt är att jag (ännu) inte LIDER av foglossningen, wiihoooo!

Här är lillebror,

som envist skulle borra in huvudet i mammas rygg under hela ultraljudet :)

Min lilla fjäril <3

Ibland hade man velat vara någon annan.. men så känner Jag faktiskt inte.

Medan jämnåriga tar högskoleexamen eller blir befordrad på jobbet, så sitter man själv hemma och tragglar kurser på gymnasienivå. Men samtidigt har jag världens bästa Hugo som ger mig så mycket motivation att jag snart är ikapp ;)

Nej kanske inte ikapp, men livet som stod stilla har ju definitivt börjat rulla igen. Hugo har gett mig livet åter kan man säga. Och i sommar blir det ännu mer liv i luckan! Visserligen hamnar då studierna återigen på paus, men orsaken är världens bästa! ;)

Ja ännu en graviditet, varför gör man det egentligen? haha. Närå, självklart ska Hugo få ett syskon.

Men jag syftar på foglossningen som invalidiserade mig förra gången och som avskräckte mig lite från att skaffa fler barn. Det lär ju inte bli mildare denna gång då jag nu har en Hugo att se efter. Som tur är så är han inte gammal nog att kräva att jag gör saker som att springa omkring eller åka pulka i backen osv, så det behöver väl kanske inte bli värre än sist.. Men det har börjat tidigt även denna gång, dels när jag ligger och dels när jag promenerar får jag ont i fogarna. Så vi lär ju behöva ta bussern till dagis framöver, vilket blir dyyyyrt - 50kr/dag för några ynka hållplatser. :/

Men det här med foglossningen får jag ta som det kommer, jag har ju hela tiden vetat att jag inte lär slippa undan den så det är accepterat nu. Förlossningen känns inte heller oroande, snarare tvärtom - det blir spännande att se hur olik den blir den första. Längtar faktiskt. :) Sen får vi väl se vilka förändringar som följer - både under graviditet och efteråt. Vissa tycker t.ex nu att jag redan ser gravid ut (vilket jag inte håller med om, men jag kan förstå - magen är ju inte tight och tränad som förra gången).

 (vecka 15)

Vi väntar på tid för ultraljud, och jag kan medge att det inför just den grejen känns mer spänt nu än förra gången. Vill veta om allt är som det ska där inne, helst NU! Men efter det kommer den lilla oro jag har att släppa (så länge dom inte kommer med dåliga nyheter vill säga..).

Detta inlägg var för övrigt mycket bättre FÖRSTA gången jag skrev det men Hugo stängde av datorn innan jag var klar, så allt försvann. ;)

Inget tillfälle är perfekt, så nu får det blir sagt.

I sommar blir Hugo storebror!